Jag växte upp i Grankulla, en köping 15 km nordväst om Helsingfors. Vi bodde i en trävilla med glasveranda och balkong. Köksingången och paraddörren stod bredvid varandra, den smalare ledde upp för en vindeltrappa till köket och barnkammaren. Längre in fanns två sovrum och ett badrum. I badrummet fanns tupp, badkar och lavoar, men vi hade inget varmvatten. Vattnet värmdes på den stora vedeldade köksspisen i kastruller och en rexkittel. Alla rum i övre våningen var genomgångsrum, till och med badrummet. I nedre våningen fanns salen och pappas arbetsrum med biblioteket. I varje rum fanns en kakelugn.

I köpingen fanns allt man behövde: mjölkbutik, köttbutik, bageri, pappershandel, kolonialvarubutik, frisörska, apotek, bibliotek, Alko, folkskola och samskola. Och en biograf under vilken det fanns en krog, Rälsinkellari. Krogen hette så, på halvfinska, för att den fanns i en källare bredvid järnvägen. Från vår villa hade vi utsikt över polisstationen och skridskoplan, den stora träffpunkten på vintrarna. Mina vintrar betydde skridskor (hockare), träskidor, snöslott och Slingerbacken, där vi ibland var tillräckligt många för att koppla ett tiotal sparkstöttingar i rad.

Havet fanns inte där, bara Träsket, eller Gallträsket. Det var trevligare än sitt namn, inte minst för att mina bästa vänner bodde där. Men havet har alltid varit min hemvist eftersom vi hade vårt sommarparadis på norra Åland.

Jag har alltid varit rörlig, fysiskt aktiv. Klättrat och sprungit, skrunnit, skidat, rott, cyklat och huggit ved. Jag minns en gång när jag var kring åtta år och min tre år äldre syster med sin kamrat utmanade mej att klättra upp i traktens högsta gran, som råkade stå på en kulle på vår egen gård. Jag hade klättrat där förut, men nu skulle jag högre. De ropade nerifrån att de själva varit högre upp ända tills jag ropade tillbaka att ”nu kan ni inte ha varit högre för nu finns här inga grenar mer!” Ett annat favoritställe för klätterövningar var träbron som gick över järnvägen. Stora bjälkar undertill höll ihop den, och där klängde jag och ett par kamrater. Det vara spännande att höra fotsteg ovanför och veta sig vara osynlig, men det bästa var när ångloken visslande tuffade någon meter under oss och höljde in oss i svart rök. Efter några medaljer i svenskfinlands skolidrottstävlingar kallades jag till idrottsföreningen i Esbo. Dit gick jag två gånger för att tränas i höjdhopp, men det räckte för mej, idrott var ingenting jag ville hålla på med.

Omgivningen var svenskspråkig. Jag läste sju år finska i skolan men lärde mej tala finska först i arbetslivet. När jag tagit studenten 1964 med laudatur i modersmål och matematik bestämde jag mej för att mot mina egna och mina föräldrars förväntningar söka in till Tekniska Högskolan. Det var väl för att bli ekonomiskt oberoende. Där märkte jag snabbt att jag ingenting förstod av undervisningen på finska och egentligen inte heller ville (eller kunde) lära mej matematik (som faktiskt undervisades på svenska), teknik eller kemi. Men jag hade roligt med studiekamraterna, och vid årsskiftet 1970-71 fick jag mitt diplom och arbete på det nygrundade Vattenstyrelsen, kärnan till vår kommande miljöförvaltning. Det var ett lyckokast för mina tvärvetenskapliga och samhällsinriktade intressen, och där stannade jag 34 år. Byggde upp grunden till ett system för insamling av data om industrins miljöproblem, blev tillsynsman (eller övervakare, som vi kallade det i Finland) och skrev utlåtanden till domstolsväsendet, kom med i nordiskt samarbete och samarbetet kring Östersjön och blev småningom chef på mellannivå.

”Sen pituinen se”, säger finnen. ”Så var sagan all” säger vi på svenska, men det var den inte alls. Nu är jag pensionär sedan våren 2005. Packade frivillig ihop tre år för tidigt för att få tid över för allt som väntade, inte minst för barnbarnen och det som samlats i bordslådan.

Numera vågar jag kalla mej översättare med miljö och poesi som specialområde. Man fick ju lite rutin i arbetet, åtminstone vad miljöskyddet beträffar, och jag har en translatorsexamen från 1980.