Emelie Enckell-S

Fritidsskribent. Mikrohistoria. Miljöhistoria.
DAGMAR THESLEFF
OLOF ENCKELL
AARO HELLAAKOSKI
INGA KOM JAG KAFFE SKULL
FÖRETAGETS MILJÖANSVAR
VEM SKREV DIKTEN?
VEM ÄR EMELIE ENCKELL?
EVENEMANG

FÖRETAGETS MILJÖANSVAR - problem och möjligheter

YRITYKSEN YMPÄRISTÖVASTUU – ongelmat ja mahdollisuudet  (klikkaa)

Motto: För att kunna behärska naturen
måste man lyda den.
Francis Bacon (1564-1626)

Enckell, Emelie: Företagets miljöansvar – problem och möjligheter, i Antti Kuusterä (red.) Ett storföretag och dess omvandling – Parteks hundraåriga historia. Helsingfors 2002 Partek Oyj Abp, sidorna 90-160. (På finska i översättning av Elina Karhu.)
 
Artikeln ger en historisk översikt av det alltid aktuella temat om företagens inställning till miljön. Den har kallats ”en spelöppning för företagshistoriker” med intresse för miljön, men den kan erbjuda nyttig läsning för alla dem som tror att intresset för miljön vaknade först på 1970-talet och alla dem som undrar vart utvecklingen är på väg.

KLICKA FRAM HELA ARTIKELN (PDF)

på svenska

på finska


Resumé:

Fram till 1960-talet användes ordet miljö i svenskt och finskt språkbruk inte alls i ekologiskt sammanhang, så som det används idag. Man talade – även i lagtext – om naturskydd och om skador, men eller besvär och konkretiserade ofta med vardagliga uttryck som skräp, stank, sot, smutsvatten, fiskdöd och ödeläggelse.

Först under senare hälften av 1960-talet började ordet miljö användas i ekologisk bemärkelse. Men redan 1969 var termen miljövård så vanlig att också Pargas Kalks dåvarande överingenjör för kalk- och cementsektorn Gunnar Högnäs använde den i ett inlägg i bolagets personaltidning. Föregångare till miljövården var, utom naturskyddet, också arbetarskyddet och hälsovården.

Miljöhistoria har definierats som en vetenskap som undersöker hur växelverkan mellan människan och naturen förändras. Att granska ett företags miljöfrågor i historiskt perspektiv är en tvärvetenskaplig uppgift utan egentliga metodologiska förebilder. Traditionellt har de tekniska framstegen närmast beskrivits som framgångsrika uppfinningar, som ökad och mera rationell produktion och som framsteg för arbetarskyddet. Att kulturmiljön starkt förändrats har ända in på 1950-talet noterats närmast som ett tecken på ökat välstånd.

Artikelns huvudtema är att med Partek som exempel undersöka hur och varför inställningen till miljön ändrats och hur ändringen återspeglas i företagsverksamheten. Som hypotes antogs att industrins inverkan på miljön per producerad mängd (kg) produkt kontinuerligt har minskat, tack vare bl.a.

- brist på råvaror
- teknisk utveckling
- forskning och utveckling (FoU)
- arbetarskydd och arbetshygien
- skolning och rekrytering
- miljölagstiftning och myndighetskrav
- andra lokala, nationella och internationella krav och kundkrav.

Artikeln är indelad i följande avsnitt:

  1. Förändringar i inställningen till miljön
  2. Lagstiftning och förvaltning
  3. Förhållandet mellan företag och myndigheter
  4. Företagets produktionsutveckling och miljön
  5. Företagets miljöstrategi
  6. Miljön i företagets investeringspolitik
  7. Miljön – en drivkraft i förändring

Artikeln beskriver först allmänt å ena sidan de yttre förändringarna i inställningen till miljön och utvecklingen av styrmedel (kapitlen 1-3) och å andra sidan produktionsteknikens och miljöeffekternas utveckling (kapitel 4). Avsikten är att ge underlag för en analys av företagsledningens strategiska val och miljöpolitik (kapitel 5-6). I artikelns sista avsnitt indelas industrins miljöhistoria i perioder (kapitel 7) med brytningspunkterna vid de tidpunkter, då ett paradigmskifte ägt rum, dvs. då en ny drivkraft eller ett nytt tänkande slagit igenom. Stilvalet ger utrymme åt det faktum, att persongalleriet spelade en tämligen stor roll för utvecklingen av enskilda företag åtminstone fram till 1970-talet.

Vid sidan av de urgamla kraven på allmän hygien och ordning och det uppvaknande intresset för arbetarskydd och naturskydd kan man se vattenrättslagen 1902 och cellulosakommittén 1909 som tidiga tecken på att miljöförstörelsen började upplevas som samhälleligt oacceptabel. Men första världskriget kom emellan, och cellulosakommitténs arbete bar frukt i och med lagen om grannelagsförhållanden först 1920. På 1930-talet vaknade protesterna mot cellulosaindustrin ånyo. Men efter andra världskrigets utbrott blev föroreningsfrågan igen sekundär. En stabil utveckling mot ett samhälleligt miljömedvetande fick vi först på 1950-talet, till vilket den starka produktionsökningen bidrog. Som tecken på detta kan man i Finland se grundandet av vattenskyddskommittén 1954. På företagsplanet vittnar det första rökgaselfiltret samma år i Pargas om samma trend. Mera omfattande blev samhällskraven på 1960-talet, då man genom vattenlagen infört förbud mot att förorena vatten utan vattendomstolens tillstånd och genom hälsovårdslagen infört krav på förläggningstillstånd. Då fick ordet miljö en ny betydelse och tidningspressen en betydande roll som spridare av miljönyheter och miljökunskap.

Den historiska tillbakablicken med Partek som exempel gör det möjligt att skilja mellan fyra skönjbara perioder:

I Rationaliseringen. Dominerade i Finland fram till slutet av 1960-talet.

II Normeringen. Dominerade under 1970- och 80-talet. Kraven var klart definierade “ensakskrav”.

III Integreringen. En följd av att normeringen upplevs som en tvångströja som man vill befria sig från. Dominerar under 1990-talet och under en obestämd framtid. Statsmakten överlåter ansvaret på miljöförstöraren och idkar morotspolitik. Kraven blir alltomfattande (“från vaggan till graven”).

IV Ekonomiseringen. Beskattningen förskjuts mot miljöskatter. Ansvaret övergår till konsumenten och kunden blir miljömedveten. Vill man ha en ursprunglig och ren miljö så får man betala, kanske även för allemansrätten. Kommer att dominera i framtiden.

Denna indelning är naturligtvis inte ren eller absolut på samma sätt som en indelning bunden till historiska händelser eller ekonomiska konjunkturväxlingar. Under varje period kvarlever väsentliga delar av de föregående periodernas dominerande drag. Rationaliseringen har alltid varit en viktig drivkraft och en gryende ekonomisering kunde skönjas redan på 1970-talet. Såväl EU som OECD har betonat att den för normeringen typiska tillståndsgivningen fortfarande är och kommer att förbli miljöskyddets viktigaste garant mot “fripassagerare”. Normeringen anger ju gränserna för ett politiskt acceptabelt spelrum.